Den gamle city-legenden Malcolm Allison lämnat oss i förra veckan vid 84 års ålder. Allison assisterade Joe Mercer under de gyllene åren i slutet på 60-talet och början av 70-talet och fick senare förtroende att själv leda The Citizens under några år. Ett stort namn i Manchester Citys historia som, om vi skall rannsaka oss själva, egentligen inte haft mycket annan framgång under efterkrigstiden.
Big Mal är minst sagt värdig all den uppmärksamhet han nu får postumt, men det finns, enligt mig, en ytterligare kanske något mindre sockersöt anledning till att City blåser i det stora sorgehornet då denna legend nu mist livet.
Det Manchester City nu har som mål är något otroligt stort, något som City-fans aldrig tidigare ens vågat drömma om, att bli en av Europas absolut största klubbar.
Sheikh Mansour och den nya Manchester City staben insåg tidigt att för att uppnå detta måste City byggas om från grunden. Kåken måste rivas, det skall byggas nya väggar och tak helt enkelt. Detta har man gjort på planen, med besked. Hur många av spelarna på plan i matchen mot Arsenal senast fanns i klubben vid den här tiden för två år sedan? Möjligtvis Kompany, Richards och Hart men då var de snarare lovande talanger än fanbärare.
Renoveringen har också skett utanför planen, på arenan och i ungdomsakademin och sträcker sig säkert mycket längre än så.
Så med nya anläggningar, en helt ny trupp, ny lagkapten för var säsong och med blodad tand för transfermarknaden, var finner vi Citys hjärta? Skulle jag ställa den frågan till Gary Cook har jag en känsla av att jag skulle få svaret. ”Hos fansen, och i historieböckerna”, för det är nästan smärtsamt tydligt att det är dessa två pelare som Cityledningen gör allt i sin makt för att blåsa både luft och liv i.
Att mobilisera fansen, inte bara i Manchester, utan i hela världen står högt upp på att-göra-listan, vilket märks tydligt på Citys hemsida. Tävlingar, facebookgrupper och twitterfeeds skall blåsa liv i supporterskaran och få dem att inse att det är dem som är det nya City. Ett ytterligare exempel på detta är filmen ”Blue Moon Rising” som hade premiär för någon månad sen. En film som bara kan beskrivas som en oavkortad hyllning till fansen.
Likaså är de gamla citylegenderna som radade upp sig på planen inför mötet med Arsenal i söndags och den numera inte så tysta ”tysta minuten” självklart en stor hyllning till just Big Mal och Manchester Citys historia. Men det är också, enligt mig, en manifestation för det nya City som ska stå på fansens och historiens axlar. Det nya City som helst av allt i världen inte vill framstå som en klubb där ångvälten vart framme och byggt en lyxvilla i ett industriområde. Utan snarare en klubb som bara helt plötsligt fick en väldigt ansvarsfull hyresvärd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar