Wolverhampton – Manchester City 2-1

Det var antagligen inte det bästa av humör i citybussen på väg mot Wolverhampton tidigare idag. Mancini har haft en tuff vecka med spelare som hellre går på studentkorridorsfest än fokuserar på fotboll och han saknar en skadad skyttekung och lagkapten som åkt hem till Argentina för att ta hand om sin familj.

Om ditresan var komplicerad fick Mancini antagligen en än värre hemresa. Insatsen från Manchester City idag var nämligen under all kritik.

Balotelli och Adebayor spelade från start och det verkade till en början bli en riktigt spännande kombination. David Silva såg även han ut att trivas i sin nya position strax bakom de två anfallarna, det var också han som fixade den straff som Adebayor kyligt satte i den 23:e matchminuten.

Efter det handlade dock allt om Wolverhampton och efter ett mål i första halvlek och ett till i början av andra blev resten av matchen ett smärtsamt bevis på hur svårt City har att skapa farliga chanser och hur viktig Carlos Tevez är för oss för tillfället.

Vad Mancini tänkte när han bytte ut Adebayor mot Zabaleta och satte upp Boateng på mittfältet är och förblir en gåta för det var ingenting som blev bättre i uppbyggnadsfasen. Johnsons inhopp var det enda som gav tillbaka lite hopp i den här matchen men han lyckades tyvärr inte vända matchen på egen hand.

Jag tycker nog att både Johnson, Zabaleta och dessutom De jong borde startat den här matchen. Zabaleta har visat bättre förmåga offensivt hittills denna säsong än vad Boateng gjort sedan han kommit tillbaka från sin skada. Johnson tillför alltid en dimension extra i anfallet och att se De Jong mot Karl-Henry hade nog taggat City i den här matchen.

Barry var ungefär lika anonym som vanligt, och det är oroväckande svårt att peka på vad han kan tänkas tillföra i offensiven eller, för den delen, i defensiven.

Balotelli försökte och glittrade till vid ett fåtal tillfällen, där emellan såg han mest irriterad och sur ut, som vanligt med den gode Supermario alltså.

Ljuspunkten blev än en gång David Silva som verkligen växer för varje match. Han har mycket boll, vågar utmana och lägger bäst passningar. Kritiken att han vore för tunn för Premier League känns ganska avlägsen för tillfället.

Som vi alla vet så är det ju väldigt roligt att spöa Chelsea men fortsätter vi att kasta bort poäng mot sämre lag på bortaplan så kan det nog bli tufft att få till den där Champions Leauge-platsen. Vi får hoppas att matchen mot West Brom på söndag för med sig allt som denna saknade.

Mina spelarbetyg:

Hart – 6, Richards – 6, Kolo Touré – 6, Kompany – 7, Boateng – 5, Milner – 7, Yaya Touré – 6, Barry – 5, Silva – 8, Adebayor – 6, Balotelli – 5.

Johnson – 7, Zabaleta -,  Jo -.

"Highlights" från matchen hittar ni här: http://www.mcfc.co.uk/Video/Match-highlights

Manchester City, bäst på nätet?

Jag har under många år intresserat mig för marknadskommunikation och framförallt på internet, jag har nu också under några år haft nöjet att jobba med detta. Av den enkla anledningen kan jag inte annat än förbluffas över den enorma professionalism och nytänkande som Manchester City idag drivs av.  Om jag är objektiv i frågan kan jag inte svara på men jag vill gärna tro det.

City är otroligt aktiva på webben. Jag kastade idag ett öga på samtliga PL-lags hemsidor och kan konstatera att det inte är många, om ens någon klubb, som kommer i närheten av den kvalitet som www.mcfc.co.uk har.

Som jag skrivit om tidigare så har Gary Cook och resten av ledningen i city verkligen insett vikten av att fansen känner att dom är ”med på tåget” när city nu formas om från grunden, och det märks kanske tydligast av allt på webben.

Flera gånger om dagen får vi nyheter om laget, intervjuer med spelare, insyn i förbättringarna på och utanför planen, citys engagemang i samhället och mycket där till. Visst, krasst sett är detta bara en extremt välutarbetad PR-strategi, men den känns ändå genuin.

Vad gäller sociala media ligger City även där i framkant. Facebook-, Twitter-, och Youtube-sidor som inte bara finns utan också är väldigt aktiva.

Till arbetet med hemsidan finns också en rad minisajter. Årsredovisningen fick sin egen sida, lika så Citys CSR projekt. Det som sticker ut mest är kanske City Ecademy (http://ecademy.mcfc.co.uk/) som har som tanke att hjälpa ungdomar och ungdomscoacher att få ut mer av sin träningstid och har du en Iphone blir det till och med ännu lättare då de nu lanserat en Ecademy app.

Jag skulle säga att det City nu bygger upp på webben borde studeras av många, och inte bara av fotbollsklubbar. Sanningen är ju den att även om alla pratar väldigt högljutt om interaktivitet så är det få företag som jobbar med det så intensivt och konsekvent som Manchester City nu verkar göra.

Om detta blir en framgång återstår att se. Takten måste hållas uppe under en lång tid och lika konsekvent, och hur den långsiktiga strategin ser ut kan nog bara Sheikh Mansour besvara. Vad jag däremot vågar slå fast är att det är en väldigt intressant tid att vara City-supporter.

Big Mal, viktigare nu än då?

Den gamle city-legenden Malcolm Allison lämnat oss i förra veckan vid 84 års ålder. Allison assisterade Joe Mercer under de gyllene åren i slutet på 60-talet och början av 70-talet och fick senare förtroende att själv leda The Citizens under några år. Ett stort namn i Manchester Citys historia som, om vi skall rannsaka oss själva, egentligen inte haft mycket annan framgång under efterkrigstiden.

Big Mal är minst sagt värdig all den uppmärksamhet han nu får postumt, men det finns, enligt mig, en ytterligare kanske något mindre sockersöt anledning till att City blåser i det stora sorgehornet då denna legend nu mist livet.

Det Manchester City nu har som mål är något otroligt stort, något som City-fans aldrig tidigare ens vågat drömma om, att bli en av Europas absolut största klubbar.

Sheikh Mansour och den nya Manchester City staben insåg tidigt att för att uppnå detta måste City byggas om från grunden. Kåken måste rivas, det skall byggas nya väggar och tak helt enkelt. Detta har man gjort på planen, med besked. Hur många av spelarna på plan i matchen mot Arsenal senast fanns i klubben vid den här tiden för två år sedan? Möjligtvis Kompany, Richards och Hart men då var de snarare lovande talanger än fanbärare.

Renoveringen har också skett utanför planen, på arenan och i ungdomsakademin och sträcker sig säkert mycket längre än så.

Så med nya anläggningar, en helt ny trupp, ny lagkapten för var säsong och med blodad tand för transfermarknaden, var finner vi Citys hjärta? Skulle jag ställa den frågan till Gary Cook har jag en känsla av att jag skulle få svaret. ”Hos fansen, och i historieböckerna”, för det är nästan smärtsamt tydligt att det är dessa två pelare som Cityledningen gör allt i sin makt för att blåsa både luft och liv i.

Att mobilisera fansen, inte bara i Manchester, utan i hela världen står högt upp på att-göra-listan, vilket märks tydligt på Citys hemsida. Tävlingar, facebookgrupper och twitterfeeds skall blåsa liv i supporterskaran och få dem att inse att det är dem som är det nya City. Ett ytterligare exempel på detta är filmen ”Blue Moon Rising” som hade premiär för någon månad sen. En film som bara kan beskrivas som en oavkortad hyllning till fansen.

Likaså är de gamla citylegenderna som radade upp sig på planen inför mötet med Arsenal i söndags och den numera inte så tysta ”tysta minuten” självklart en stor hyllning till just Big Mal och Manchester Citys historia. Men det är också, enligt mig, en manifestation för det nya City som ska stå på fansens och historiens axlar. Det nya City som helst av allt i världen inte vill framstå som en klubb där ångvälten vart framme och byggt en lyxvilla i ett industriområde. Utan snarare en klubb som bara helt plötsligt fick en väldigt ansvarsfull hyresvärd.